En av mina största fasor är att förmedla osunda vanor/värderingar till min älskade döttrar.
Vi pratar om vikten av att röra på sig... Både jag och sambon är (han har alltid varit, jag är nu) relativt duktiga på att röra på oss. Det vill man självklart att dom ska få med sig...
Båda tjejerna går på gymnastik. Något som jag själv gjorde när jag var liten, och som jag än idag kan känna att jag har nytta av. Så länge dom vill fortsätta så är jag bara glad. Men jag skulle aldrig drömma om att tvinga ditt dom för min skull. Iaf ur min synpunkt. Men hur upplever dom det? Vet dom att jag skulle tycka att det var jättetråkigt om dom slutade? Fortsätter dom för att göra mig till lags?
Båda har nämnt dans. Jag har sagt att jag kan kolla upp om dom kan börja på dans någonstans, men det ville dom inte. Iaf inte just nu.
Samtidigt tycker jag att barn ska få vara barn, att dom ska vara fria att leka med sina kompisar och inte ha massa aktiviteter mest hela tiden.
Blansgången är svår, att vara uppmuntrande men att inte krävande!
Om två veckor är dom med och springer MiniToppLoppet.
Det är den utlovade medaljen som lockar, men om det är någonstans man verkligen kan få uppleva glädjen med att röra på sig så är det väl ändå vid sådana tillfällen?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar