Bildbevis!

Det är lite drygt 20 månader sen jag började min resa. Det har tagit tid... Ångrar bittert att jag inte tog några ordentliga före-bilder. Men att stå framför kameran har aldrig riktigt varit min grej. Men det har hänt saker iaf...

 

Jag äger idag varken våg eller måttband, dom är kvar hos min tidigare sambo. Men nog syns det att det hänt grejer? Jag upplever själv att jag stått still i snart ett halvår.
Men det börjar suga lite i den där gymtarmen, så vi får väl se vad som händer.
Har varit där idag och känner redan nu att jag kommer ha väldigt ont i rumpan...

Tro det eller ej

Gissa vad jag gjort?!

Jag har haft gympremiär!!!

Jag! Gruppträningstjejen nummer ett!
Tror inte att jag kommer kunna gå imorgon. Å det gjorde ont att tvätta händerna.
Men jag hade hjälp. Å det kommer jag nog behöva ett tag framöver för att fortsätta. Men jag har övervunnit en av mina största fasor. Ner i källaren, med bara grabbar.

Något har hänt...

Jag verkar ha klivit över nån osynlig tröskel...

För ganska länge sen laddade jag ner 2 appar, Squats och Push Ups. Bra att ha tänkte jag, men har inte använt dom.

Men i måndags, på båten, när sessorna somnat börjae jag känna mig lite rastlös. Att lägga sig på heltäckningsmattan i hytten kändes långt ifrån lockande, men squats borde jag fixa. Sagt och gjort, det gjorde jag! Jag ställde mig, en helt vanlig måndagkväll, på en finlandsfärja och gjorde squats i hytten.

Kände mig lite öm i benen i tisdags, men inte så farligt. Åkte ju och körde Zumba... Appen sa dessutom att man skulle vila en dag emellan, varje tillfälle.Så jag lyssnade.

Så igår, medan jag lagade middag, så utförde jag session två.
Sen på kvällen kom den där rastlösheten krypande igen. Jag låg i tv-soffan, å hade planerat att gör så hela kvällen. I reklampauserna körde jag armhävningar! Jag, körde frivilligt, armhävningar! Okej, inte riktiga. Utan från med benen i soffan. Å jag fuskade inte ens. Jag som alltid brukar fuska när det kommer till armhävningar, som är mitt värsta.
Kom på appen först efteråt, men jag kände mig rätt nöjd med mitt upplägg...

Det verkar som att jag också kan! ;0)

Framsteg!

Lagom tills det är dags att klä på sig inför arbetsdagen inser jag att jag glömt sätta på tvättmaskinen med alla mina smutsiga jobbkläder. Tröjor är inga problem, byxor är värre!

Får då för mig att prova ett par jeans som jag lånade från min syster för något år sen. Det var inför en möhippa, där alla skulle vara klädda i svart. Då var dom alldeles för små. Jag kunde inte ens försöka dra upp dragkedjan. Jag hade dom ändå, jag var ju tvungen att ha svarta byxor. Döljde hela spektaklet med att knyta en tröja kring midjan.

Nu på morgonen var det betydligt trevligare! Jag kan ju prova iaf tänkte jag. Å vilken tur, för jag måste säga att det var ett väldigt trevligt sätt att börja veckan. Heja mig!!!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Jag kunde!

Ikväll nöjde jag mig med dessa ljuvliga bär. Jag behövde inte mitt vanliga salta...

Tror att det är onödigt att utmana ödet, så jag kryper nog till kojs istället!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Lycka är...

...när man kan snooza, å ändå inte behöva stressa

...när solen strålar ute

...när man mår betydligt bättre än man gjort dom senaste dagarna

...när man inser att man måste använda hålet INNANFÖR det man brukar för att hålla byxorna uppe!

...när barnen vaknar på strålande humör

...när man inser att det bara är tre dagar kvar till helgen

Bara några av dom sakerna som glädjer mig den här morgonen!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Idag har smaljeansen! skrivit ett fenomenalt inlägg som träffade mig mitt i prick!

Min älskade Zumba! Ett pass (beroende på instruktör som jag varit inne på hundra gånger tidiagre) har fått mig att hitta glädjen med att röra på sig igen! Jag har nu tränat regelbundet i över ett år. ETT ÅR! Jag kom igång innan jul förra året. Jag t.o.m. tränade i somras! Tidigare har jag hållit igång ett par månader som max, och sen tröttnat och lagt av.

Sen att det inte händer det jag önskar rent kroppsligt, beror ju på annat runt omkring. Uppoffringar som jag oftast inte är beredd att göra. Men jag går ju iaf inte upp i vikt! ;0)

Mellan hopp och förtvivlan...

Man kan ju tänka att när vågen visar på plus, så borde det väckas nåt i en. Nåt som gör att man vill kämpa ännu mer.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Ena stunden känner man att det spelar ingen roll vad jag gör, det händer inget ändå.
Nästa sekund tänker man istället att jag ska minsann visa den förbannade vågen och den här förbannade kroppen att det är jag som bestämmer.

Att det har visats positiva resultat innan, är som bortblåst just nu. Det är som att det inte spelar någon roll alls, överhuvudtaget!

Att benen känns tunga, och har gjort så hela veckan, gör att jag gör absolut ingenting idag.
Medan regnet har fallit utanför fönstret har jag suttit nedbäddad i soffan och läst riktigt tråkig kurslitteratur...

Lika jobbigt idag!

Zumban var lika jobbig idag!

Idag hamnade jag nästan längst fram. Något som jag normalt brukar försöka undvika.
Det där som instruktörerna brukar säga, att man ska koncentrera sig på sitt, för det är ingen som hinner titta på dom andra.
Det stämmer inte!
Jag tittar alltid på dom andra...
Tittar och jämför.

Idag var det iaf väldigt mkt nytt folk. Alla trycker sig nästan bak mot väggen... Jag hamnade alltså i stort sett längst fram.
Tänkte att jag får väl bjuda på det, jag kan ändå koreografin rätt bra vid det här laget.
Eftersom jag då tänker att alla andra tittar på mig så tog jag i lite mer, ansträngde mig lite mer och hoppade inte alls över armarna lika mkt som jag brukar.

Jag fick alltså ut mer av min träning, än vad jag brukar.
Det känns som att jag ska försöka ta mig framåt i folkmassorna i fortsättningen oxå...

Förstår ni att jag inte kan gymma, att jag behöver gruppträningen?!
Men går det framåt på gruppträningen kankse jag vågar flytta ut i gymmet så småningom!